Under tiden Burroughs levde beskrevs han ofta som den mest radikala världen hade att erbjuda, och enligt många har ingen närmat sig att ta titeln från honom ännu. Skrivandets konst tycks, sedan Burroughs la grunden för sina tekniker, inte utvecklats nämnvärt.
Burroughs inkorporerade kända och mindre välkända stycken från andra författares texter i de egna verken, en handling som av många skulle beskrivas som plagiat. ”Cut-up”-tekniken som Burroughs kallade den, utgjorde kärnan av hans arbete, och han uppfattade den enligt uppgift bokstavligt talat som magisk. Experiment med ljudband inspirerade honom på ett liknande sätt: ”Guds lilla leksak” kom hans vän Brion Gysin t.ex. att kalla deras bandspelare.
Genom att sampla förhörde Burroughs universum med sax och lim och den minst imitativa av författare bör inte beskrivas som en plagiatör, snarare innovatör.
Under det tidiga 70-talet på Jamaica började King Tubby och Lee ”Scratch” Perry, dessa inom många musikkretsar sedan länge välkända visionärer, att dekonstruera inspelad musik. Genom att använda primitiv predigital hårdvara skapade dem vad som kallas dub-versioner. Deras rekombinerande produktionsnatur spred sig snart till DJ’s i New York, London och vidare över hela världen även till denna dag.
Vår kultur bryr sig nämligen sällan om att använda ord som stöld eller lån för att beskriva dessa aktiviteter i nutid. Dagens publik lyssnar inte ens i någon egentlig mening – de deltar snarare. Publik verkar i dag utgöra en lika föråldrad samling bokstäver som skiva, den ena arkaisk passiv, den andra arkaisk fysisk. Idag framstår skivan, inte remixen som avvikelse. Remixen utgör det digitalas natur.
En ändlös, rekombinerande och fundamentalt social process genererar oräknerliga timmar av kreativitet. Att påstå att detta skulle utgöra ett hot mot skivindustrin kan inte tolkas som annat än komiskt. Skivindustrin har, även om den inte förstått det riktigt ännu, gått samma öde tillmötes som skivan. Istället har det rekombinerande (bootlegs, remix, mash-up) kommit att betraktas som den karaktäristiska punkt där två årtusenden korsas.
Vi lever i ett underligt gränsland, där skivan (ett objekt) och det rekombinerande (en process) samexisterar. Lite tvivel tycks dock råda om vilken riktning det drar åt.
Sällan lagstadgar vi nya teknologier att skapas, de uppstår vid tillfällen och vi följer raskt med för att se vilka förändringar de kan tänkas generera. Vi lagstadgar oftast, i något slags desperat försök att hinna ikapp med nått som ständigt evolverar, medans våra nya teknologier ständigt definierar oss på nytt.
”Vem äger orden?” frågade en sliten men ihärdig röst i många av Burroughs verk.
Vem äger dem nu? Vem äger musiken och resten av kulturen? Vi gör det. Allihopa.
Alla vet bara inte om det – ännu.
d e l i c t u m . w o r d p r e s s . c o m 
Jag kommer att tänka på Foucaults diskurser. Vem äger vår uppfattning. Vem äger begreppen?
Kan vi tänka utanför våra diskursers ramar? Är det möjligt att vara skapande, eller är vi blott återerinrande?
Att ett konstverk som uttryck skulle besvärja sig fri från återanvändning är absurt då det bara är en av dom kommunikativa medlen vi besitter för att förmedla mening.
Skall då även orden och tonfallen skyddas.
Vilka källor ska vi tillåta att dra inspiration från, vilka källor ska tillåtas att återges? Vari finner vi skillnaden i ljud av människan ordnade och ljud av naturen ordnade?
”Att ett konstverk som uttryck skulle besvärja sig fri från återanvändning är absurt då det bara är en av dom kommunikativa medlen vi besitter för att förmedla mening.” – Kunde inte sagt det bättre själv
Jag tror absolut vi kan tänka utanför våra diskursers ramar, genom att enbart tolka dem skapar vi samtidigt en snarlik, men långt ifrån identisk tolkning som i sin tur kanske kopieras och modifieras ytterligare. Processer lämpar sig nog bättre för att förklara kulturyttringar och kulturen som helhet. Produkter (som trollas fram ur skapandeprocesser) kan i bästa fall utgöra milstolpar, men knappast något att försöka ta sig ensamrätten till då det med största sannolikhet misslyckas. Kultur skapas som bekant inte ur vakuum.
Kulturcensur tycks inte bjuda på många glada överraskningar så min högst personliga åsikt lutar nog starkt åt att spärrarna bör avlägsnas från kulturarenan även om spärrarnas duglighet sannolikt inte lever upp till informationshaveristernas våta drömmar om total censur.
Men som Burroughs klokt hävdade så äger vi alla i allra högsta grad såväl ord som kultur och kan med vår vilja göra allt vad fantasin tillåter och lite mer därtill. Ingen censur eller annan typ av informationsförhindrade åtgärder kommer någonsin hindra människor från att sprida memer.
Trevligt med en rad intressanta och tänkvärda frågeställningar, precis vad som behövdes!