Pragmatik

Traditionell pragmatik

Traditionell lingvistik börjar med att isolera syntax, som då endast i sin enklaste form kommer att bestämmas av olika ords distribution i satser, och semantik, som då endast består av ordens lexikala betydelse. Språkets främsta funktion ses som beskrivande – talarna yttrar satser som kan sanningsvärdesbestämmas.

Använder vi detta som utgångspunkt, och försöker bestämma sanningsvärdet på alla språkets utsagor tar det förmodligen inte lång tid innan vi stöter på problem på vissa håll.

En sats som Jag döper dig till Orvar kan inte sägas vara sann, möjligtvis lyckad. Här kommer kontextberoendet in, men endast för att förklara performativer som ett undantag till de vanliga begrepp som kan bestämmas i relation till den verklighet de beskriver.

Funktionell pragmatik

Det funktionella perspektivet befattar sig med individens/organismens informationshantering. Begreppet kontext, som varit grundläggande för det traditionella perspektivet på pragmatik, blir mindre viktigt som analysinstrument . Det användes i den lingvistisk-filosofiska begynnande pragmatiken för att poängtera hur viktigt det som befinner sig runt om det språkliga yttrandet var, eftersom det icke-språkliga kom bort i analysen. Det användes som kontrast till begreppet text, texten utgjorde kärnan av analysen. Sett från ett funktionellt perspektiv blir företeelsen kontext det givna, det som alltså framstår som så självklart att det inte ges något lingvistiskt uttryck.

Kodning

För att ytterligare förstå samspelet mellan språk och verklighet kan vi säga att vissa språk kodar för vissa dimensioner men inte för andra. Principiellt kan man säga att språket normerats så att en utsaga inte upplevs som fullständig om den inte innehåller viss sorts information. Vi kan inte uttrycka någonting (grammatiskt korrekt) utan en tempusmarkör med, vare sig tempus spelar roll eller inte för om satsen kommer att förstås i den aktuella kontexten. På liknande sätt har japanskan hövlighetsmarkörer som det inte går att utelämna utan att yttrandet blir grammatiskt ofullständigt.

För oss, med obligatorisk tempuskodning, blir det lätt att falla i fällan och tro att tempus finns ute i världen. Vårt språks struktur färgar det vi kan resonera om och i viss mån det vi kan uppleva. Det blir svårt att skilja mellan orsak och verkan i de cirkulära relationerna mellan språk och verklighet.

Vi har en viss nivå av information som vi förutsätter bekant hos alla medlemmar av vår grupp, ungefär vad man brukar kalla allmänbildning. Tillspetsat kan man säga att allmänbildning innefattar ”det vi slipper säga till de flesta”.

Språkets funktion, liksom vår icke-språkliga informationshantering, kommer mer att handla om den icke förutsägbara informationen.

Redan vår biologiska konstitution ”vet” vad världen beskaffats med – anledningen till att våra händer ser ut som de gör är att det finns något ”där ute” att greppa. Denna sorts biologiska vetande, som också inkluderar större delen av vår hjärnkapacitet avlastar vårt minne: vi behöver inte minnas vårt förhållningssätt till allt i vår omgivning om vi bara vet hur vi ska göra. Vi minns inte alla enskilda fall som vi kan konstruera fram ur mer generella principer. Vi behöver inte minnas det vi redan vet.

Språket låter oss med denna kunskap hantera en icke förutsägbar verklighet, tillsammans med minne, inlärning och andra kognitiva funktioner, i de flesta fall utan några komplikationer.

Den kooperativa principen

Inom socialvetenskapen generellt och lingvistiken speciellt, beskriver den kooperativa principen hur människor interagerar med varandra. Principen presenterades av Paul Grice som en förklaring till hur människor allt som oftast beter sig i konversationer.

För att uttrycka det i ännu kortare ordalag, så kan människor som utnyttjar den kooperativa principen lättare bidra till konversationer och dessutom berika syftet med den specifika konversationen.

Den kooperativa principen kan delas in i fyra olika maximer, kallade Grice maximer. De beskriver specifika principer som av dess utövare tillåter effektiva kommunikationsmetoder.

Grice maximer

De fyra konversationella maximerna Grice föreslog lyder som följer:

Kvalitetsmaxim: Sanning

* Säg inte saker du själv inte tror på
* Säg inte saker som du saknar adekvat bevisning för

Kvantitetsmaxim: Information

* Gör ditt bidrag så informativt som du anser lämpligt för syftet av utbytet
* Gör inte ditt bidrag mer informativt än nödvändigt

Relationsmaxim: Relevans

* Håll dig till det relevanta

Etikettsmaxim: Tydlighet

* Undvik otydlighet i uttryck
* Undvik tvetydighet
* Uttryck dig kort och koncist
* Uttryck dig metodiskt

Dessa maximer beskrivs som antaganden mottagare gör snarare än regler för hur människor bör uttrycka sig.

Grice trodde inte att alla människor konstant skulle följa dessa maximer, utan istället fann han det intressant när dessa maximer ”bryts” (antingen med eller utan mening) och därmed antyder en annan, möjligtvis dold mening. Det väsentliga bestod enligt Grice inte i vad som sas, påståendet ”det regnar” håller vid första anblick inte upp till varken kvalitets- eller kvantitets-maximerna för språket, i kontext (som när någon föreslagit grillfest exempelvis) däremot, framstår resonemanget plötsligt helt klart.

Den kooperativa principen fungerar åt båda hållen: talare tar i många fall hänsyn till den kooperativa principen och lyssnare förutsätter i många fall att den kooperativa principen nyttjas. Detta ger uttrymme för en rad implikaturer, bestående av fraseringar som inte tydligt överför vad som sägs, men ändock når en slutledning.

Anna påpekar att Göran saknas och Karin svarar att Göran har en förkylning, Karin antyder därmed att förkylningen utgör skälet till Görans frånvaro, eller åtminstone en möjlig anledning; detta på grund av att Karins kommentar inte följer den kooperativa principen – den bidrar inte till konversationens berikande – såvida hon inte försökte säga att hon har anledning att tro att förkylningen faktiskt föranleder hans för tillfället uppenbara frånvaro.

Implikaturer

Implikatur förklarar sambandet mellan två stateranden där sanningen i den ena antyder sanningen i den andra. Satsen ”Marie fick en bebis och gifte sig” antyder ganska starkt att Marie fick barn före bröllopet, den vore dock fortfarande helt sann även om Marie hade fått barn efter hon gift sig. Om vi dessutom lägger till ”men inte nödvändigtvis i den ordningen” till originalsatsen så försvinner implikaturen trots att innebörden inte ändrats.

Detta kan konstrateras med fall av presuppositioner. Staterandet ”Presidenten mördades” antyder inte bara att ”Presidenten är död” utan förutsätter att det faktiskt stämmer. Den första frasen kan inte vara sann om den andra inte var sann; om presidenten inte vore död, så kan det som hänt presidenten inte räknas som ett (lyckat) mord. Till skillnad från implikaturer kan inte presuppositioner avbrytas; det finns inget att lägga till i frasen ”Presidenten mördades” som inte förutsätter att ”Presidenten är död” och fortfarande bibehåller innebörden från den första frasen.