Informationsritual

Reproduktion utgör skapelsens kärna och fortsätter för alltid att skapa oändliga universum. Överlevnad och reproduktion. Reproduktion sker neurologiskt, via kablar, trådlöst, icke-lokalt, undermedvetet, ja till och med via celler. Avstånd utgör en allt mindre betydelsefull faktor för var dag som går och för varenda människa som på nytt ansluter sig.

Vissa försöker hindra viss information från att reproduceras genom att isolera vissa typer av informationsdelning som lösryckta fenomen och därefter gå till attack utan eftertanke. Det har aldrig funnits och det kommer sannolikt aldrig kunna skapas arkiv som tillhör enstaka individer. Inte heller har det funnits arkiv öppna för alla individer. Uppdelningen mellan privat och offentligt består endast av en rad illusioner skapade ur intressekonflikter. Nu syns allt oftare en ständigt multiplicerande mängd nätverk genom vilka människor ges mer eller mindre tillgång till en rad olika arkiv. Lokaliteter, gemenskaper, kommuniteter, nischer och allt vad de livliga fenomen kallas där människor möts för att dela och multiplicera information mellan varandra. Tekniska såväl som sociala spärrar kringgås dagligen av miljontals re-aktörer – allt och alla fyller en funktion i det jättelika spelet. Det går inte att urskilja någon fundamental skillnad mellan en lärare som föreläser inför en klass om 23 elever och 23 unika sidvisningar av en blogg, mellan data som lagrats på internet och data som lagrats på din hårddisk för att nämna några exempel.

Reproduktion skapar upplevelser, mening, gemenskap och sammanhang – långt mer lärorika än alla fiktiva spärrar och begränsningar sammanslaget. Fundera och tänk över hur Reproduktionens fullkomliga potential till störst fördel förverkligas och på så sätt också bidrar till mesta möjliga nöje för alla inblandade. Föreställ dig informationscirkulationens yttersta klimax likt en oändlig våg av innovation som tar dig med mot spänningens barriärrev med kraften från ett bottenlöst hav av idéer. Föreställ dig hur alla arkivens frisläppta energier formas och flödar fritt i informationsrymdens samtliga dimensioner och framförallt, hur dessa ovärderliga resurser nyttjas till långt mer fascinerande ändamål än att stapla världen full av höga murar med objekt som redan dött. Fråga inte huruvida det finns något moraliskt ställningstagande att besluta i kring informationsmultiplicering. Det finns inga alternativ till Reproduktion förutom Död – och till och med den förutsätter Reproduktion innan fulländning.

Ekonomin har med hjälp av Reproduktion och ytterligare några intressekonflikter griniga gamla gubbar emellan, dessvärre lyckats bygga på föreställningen om att mycket av den information som ständigt multipliceras och reproduceras fritt istället bör avgiftsbeläggas och beskattas. De nya Ekonomiska Informationstullarna och alla deras vinstkåta, kostymbeklädda och kaviardrypande (no offense) hantlangare smider makthavare med vassa tungor, himmelska frukter, lyxyachter och horor i överflöd innan de åter väser fram Sagan om informationskällan som sinade då pengarna försvann för alla som har det stora onöjet att behöva korsa deras väg.

Information sprids, multipliceras, reproduceras och kopieras fortfarande fritt utan några egentliga hinder. Det sker varenda millisekund och alla gör det, det finns inga alternativ. Hitta vägar att nå ut och sprid mening genom att reproducera överflödet nu! Ju mer det sker desto mer effektivt fortlöper evolutionen med alla dess muteringar.

Teknologiska innovationer hjälper idag till att skapa processer, sammanhang och dessutom sammanlänka allt detta och mer därtill gränslöst och i all evighet. Glöm all uppdelning mellan deltagare i denna ändlöst djupa och enorma informationscirkulation som reproduktionen arv genom tiderna ständigt anslutit dess allra viktigaste beståndsdelar till. Spänn fast dig, koppla upp och njut av åkturen – den digitala berg-och-dalbanan har kommit till stan, den svänger skarpare, sluttar brantare och bjuder på långt fler skrik och skratt än någonsin tidigare.

Det verkliga priset för att med våld och korruption försöka upprätthålla reproduktionsspärrar och informationsfångenskap som redan vid idéstadiet måste verkat som inget mindre än ett totalt misslyckande, att tvinga på abstrakta relationer mellan konst, teknik och liv betalar alla deltagare dyrt för med en allt mer begränsad och inskräkt värld som inte kan göra annat än att avfolkas och slutligen dö ut – Tills reproduceringen oundvikligen åter sker, växer upp igen, blomstrar på nytt och skapar något alldeles fantastiskt med hjälp av enbart en liten gnutta Död och ihärdig Reproduktion.

Det handlar inte om välja sida. Det handlar om att ha jävligt roligt och utöka, inte begränsa.

Now, Let’s have a fucking party!

Sinnets tidsresor

Vad gör människor när de inte gör någonting alls? De som svarar ”ingenting”, klarar ett test i logik och flunkar ett neurovetenskapligt dito. När människor utför mentala uppgifter — räkna nummer, jämföra former, identifiera ansikten — aktiveras olika delar av hjärnan, mätningar av hjärnan visar aktiva delar som färglagda rutor på en annars rätt grå bakgrund. Forskare har nyligen upptäckt att när olika delar av hjärnan tänds, släcks andra delar. Det mörka nätverket (vilket omfattar regioner i frontal-, parietal- och medial-temporala loben) stängs av då människor verkar påslagna. Om någon klättrade in i en MRI-maskin och låg tyst i väntan på instruktioner från en tekniker, vore det mörka nätverket lika aktivt som en bisvärm. Men så snart instruktionerna anlänt och  uppgiften börjar, fryses alla bin och nätverket faller i tystnad. Då människor tycks göra ingenting, gör de självklart någonting. Men vad?

Svaret? — Tidsresor!

Människokroppen rör sig framåt i tiden med en hastighet på en sekund per sekund oavsett om den vill eller inte. Men sinnet färdas genom tiden i vilken riktning och fart det än väljer. Människors förmåga att stänga ögonen och föreställa tillfredsställelsen av sex, eller minnas hur mycket förvirring det blev på nyårsafton, får anses som en förhållandevis ny evolutionär utveckling, och tycks inte finnas hos några andra arter i djurriket. Om dessa neurala tidsmaskiner skadas av sjukdomar, ålder eller olyckor, kan de fångas i nuet. Alzheimers, exempelvis, attackerar specifikt det mörka nätverket, vilket strandar många offer i ett oändligt nu, helt inkapabla att minnas gårdagen och än mindre föreställa sig morgondagen.

Varför designade evolutionen människans hjärna med funktioner för tidsresor? Kanske för att erfarenhet inte bör slösas. Förflyttning i världen utsätter organismer för fara, som regel bör de ha så få erfarenheter som möjligt och lära så mycket som möjligt från var och en av dem. Några av livets läxor lärs av direkt erfarenhet, andra tar lite tid innan de smälter in. Tidsresor tillåter människor att betala för erfarenheter en gång och sedan få dem gång på gång igen utan extra kostnad och samtidigt lära nya läxor med varje repetition. När människor upptas av erfarenheter — valla barn, betala räkningar, kämpa fram i trafik — tystnar det mörka nätverket, men så snart som erfarenheten tar slut, väcks det till liv igen, och sinnet tillåts återigen röra sig fritt över tidslandskapet och se vad som kan läras — helt gratis.

Precis som piloter tränar flygning i flygsimulatorer, tränar resten av människosläktet livet i livssimulatorer, deras förmåga att simulera framtida riktningar och handlingar för att förtitta på konsekvenser tillåter lärdom från misstag utan genomförandet av dem. De flesta människor behöver inte baka levermuffins för att inse hur fantastiskt dåligt det smakar; enbart föreställandet av det straffar de flesta nog att låta bli. Detsamma hindrar de flesta från att berätta för chefen att dennes ledarkompetens lätt överträffas av nedrökta hippies och att spädbarn inte enbart torkar om dessa stoppas i torktumlare efter bad. Många kanske inte tar hänsyn till varningarna som prospekterandet erbjuder, men de flesta förvånas inte då de vaknar upp med baksmälla. Det mörka nätverket tillåter människor att besöka framtiden, men inte vilken framtid som helst. När framtider som inte innehåller den egna personen kontempleras — Kommer börsen gå upp nästa vecka? Kommer Sverigedemokraterna ta plats i riksdagen 2010? — håller sig det mörka nätverket tyst. Enbart då tidsresandet tar vid vaknar det åter till liv.

Det mest fascinerande med det mörka nätverket består kanske inte i vad det gör utan hur ofta det gör det. Neuroforskare refererar till det som hjärnans grundläge (default), vilket insinuerar att de flesta människor spenderar mer tid iväg från nuet än i det. Människor överskattar hur ofta de befinner sig i nuet eftersom de sällan noterar när de försvinner iväg. Endast då omgivningen kräver uppmärksamhet — en hund skäller, ett barn gråter, en telefon ringer — stängs de mentala tidsmaskinerna av och försätter folk i nuet med en stöt. Oftast stannar de bara precis så lång tid det krävs för att ta ett meddelande och sen försvinner hjärnan iväg landet Bortomtids, de mörka nätverken lyser upp och vaknar återigen till liv.

Kristendomen är överlägsen andra religioner

Kristendomen kan ses som en explanatorisk hypotes för särskilda fenomen som observeras i världen: universums ursprung, universums design och universaliteten av moralen. Förklaringarna som kristendomen erbjuder dessa empiriska data medför ett kumulativt fall för Kristendomens rationalitet, till och med dess överlägsenhet gentemot andra trossystem. Monoteistiska religioner (främst Judendom, Islam och Kristendom) har alla ett speciellt rationellt övertag i jämförelse med andra religioner i dess förklaringsmodell, men Kristendomen får anses mest rationellt tillfredsställande. Tre kriterier kan appliceras för att utforma ett vinnande fall för Kristendomen och samtidigt krossa andra religiösa anspråk: logisk konsistens, empirisk giltighet och existentiell gångbarhet.

Logisk konsistens verkar mer ”hårdkodad” än de andra två kriterierna. Logik är en naturlig funktion hos det mänskliga sinnet och praktiseras universellt. Logikens universalitet behöver faktiskt förklaras med en religiös världsbild. Många religioner kan snabbt avlägsnas redan här eftersom de faller på det första kriteriet, t.ex österländska religioner som förnekar rationalitet och logik. De kan inte nyttja logik och misslyckas därmed med rationalitetstestet eftersom de motsäger sig själva.

Kristendomen anklagas ibland för att vara ologisk, men vid närmare inspektion visar sig snart en rigorös logik. Treenighetsdoktrinen anses ofta ologisk, men enbart på grund av missförstånd eller feldefinieringar (i vissa fall av dåligt utrustade kristna). Anklagelser som att Treenigheten automatiskt medför motsägelser falerar på kategorisk villfarelse eftersom doktrinen ibland definieras som ”tre gudar och en gud”, eller helt enkelt ”tre i en”. Treenighetsläran formulerades omsorgsfullt och minutiöst av den tidiga kyrkan som tog stor hänsyn till logiska lagar och metafysiska kategorier. Mycket av de första 1500 åren av kristendomens historia utmärktes av stora intellekt som insåg att, om Gud skapade världen, så måste rationalitet vara en del av samma skapelse och därför medföras i lärans utveckling.

Monoteistiska religioner förklarar rationalitetens och logikens existens. Logiska lagar verkar ha annorlunda egenskaper än naturens lagar. Naturens lagar är a posteriori induktiva observationer om hur världen fungerar. Det verkar inte finns något behov av dem även om de är vanliga, överskridandet av dessa på något övernaturligt sätt kan heller inte jämföras med om logikens lagar skulle brytas. Det är omöjligt att föreställa ett verkligt scenario där logikens lagar kan brytas. Logikens lagar upptäcks a priori, de är funktioner av sinnet som bär vårt tänkande redan innan det vidtar. Den bästa förklaringen för detta verkar vara en rationell Designer av universum vars egen rationalitet reflekteras i våra sinnens operationer.

Moral funkar precis på samma sätt. Det finns en ämbetstid för moralen som inte enbart är en a posteriori observation om hur människor tenderar att fungera. Det finns en åtagandefunktion till moral som inte kan reduceras eller ens bortförklaras av naturalistiska teorier. Andra religioner än kristendomen, till och med ateister kan erbjuda förklaringar för moralitet, men ingen verkar fånga vår sanna upplevelse av moral som monoteistiska religioner. Moral kan inte till förklaras adekvat i funktionalistiska eller reduktionistiska termer eftersom de hoppar över en central del i moralen, nämligen förpliktelsen och kvaliteten av moralen. Naturalistiska förklaringar innehåller en än mindre tillfredsställande utsaga om förpliktelse. Förpliktelse verkar bäst förstås i termer av sinnen och personer. En ”tjock” naturalism, som Platons, kan möjligen räkna för icke-fysiska egenskaper av universum, som mora, men förpliktelsedelen är fortfarande problematisk. Förpliktelse tycks be om en annan människa att bli förplikta sig till. Moral kan vara en naturlig egenskap av hälsa, men den är normativ på ett annat sätt än enbart observation av proper funktion. Förpliktelse förstås bäst i termer av personer, vilket minskar fältet av religioner som står för denna egenskap.

Vetenskapen är en depriverad disciplin utan möjlighet till teistiska förklaringsmodeller. Det finns goda vetenskapliga och filosofiska anledningar att tro att universum hade sin början och att den anledningen var personlig. Detta motstrider naturliga förklaringar för universums ursprung. Det går även emot några religiösa riktningar som håller fast vid att universum är oändligt. Det personliga skälet måste vara adekvat för härkomsten av universum och de monoteistiska religionerna beskriver detta som Gud. Guden av monoteism är den bästa förklaringen för vissa typer av design vi bemöter i universum. Rationalitet, logik, moral och naturens lagar verkar alla föreslå en Designer av nått slag: en som reflekterar över dessa typer av egenskaper.

Existentiell gångbarhet är det sista kriteriet och det mest subjektiva. Detta kriterie handlar inte om den mest bekväma eller tilltalande religionen att leva ut. Det är mest djupt tillfredsställande på ett sätt som inte kan jämföras med den moderna uppfattningen av tillfredsställelse eller lycka; det är en teleologisk uppfattning. Den behandlar med djupa, fundamentala frågor som människor frågar. Kristendomen besvarar bäst ondskans utmaning i världen. Kristendomen förklarar inte enbart ursprunget och utlösandet av ondska, utan ger även en rationell basis i det att det är en deviation av det goda som medfötts i skapelsen såsom Gud gjorde den. Så långt hänger Islam och Judendomen i dess förklaringsmodeller. Kristendomen erbjuder en rationell och tillfredsställande lösning till ondskan med en sista dom och erbjuder förlåtelse för ondskan vi begår. Kristendomen förnekar inte ondskans realitet och gör det heller inte till en nödvändig del av universum; den presenterar det som en avvikelse som kommer korrigeras på en kosmisk och personlig nivå. Österländska religioner och New Age-variationer visar inte på några riktiga erfarenheter av ondska och erbjuder heller ingen tillfredsställande lösning.

Monoteistiska religioner erbjuder existentiellt behag genom att tillhandahålla en relation till en personlig Gud. Universum är verkligt och vårt behov av en relation med en person är verkligt. Målet med kristendomen är inte att förneka världens realitet eller vår personliga identitet, utan tillfredsställa våra djupaste önskningar.

Mycket av bevisen än sålänge överensstämmer med de tre monoteistiska religionerna: Judendom, Islam och Kristendom. Hur kan Kristendomen demonstreras rationellt överlägsen de andra möjliga alternativen? Jesus gjorde substansiella auktoritetsyrkanden bestyrkta av Hans agerande, inklusive återuppståndelsen och kontemporära vittnesmål. Bibeln visar historiska bevis som kan verifieras och inte stannar vid Gamla Testamentet, utan fortsätter i nya testamentet och messias ankomst. Jesus grundar Hans auktoritet i Hans mirakulösa verk och återuppståndelsen, som bevittnats av ögonvittnen. Han är den lovade Messias i Gamla Testamentet och den mest överlägsna profeten sänd av Gud. Det nya testamentet uppfyller Gamla Testamentets profetior och gör ett mer substansiellt auktoritetsanspråk än Koranen. Jesus är inte bara en profet, utan Gud själv; Jesus validerar Hans identitetsyrkande med Hans gärningar, inklusive återuppståndelsen. Det tillhandahåller vidare information som löser Gammaltestamentliga problematik, såsom större förståelse för Treenigheten. Det Nya Testamentet ervjuder dessutom ett nytt Välgörande Ändamål som överträffar löften och relationer som Judendom och Islam erbjuder. Kristendomen är uppfyllelsen av Judendomens och Guds plan i Det Gamla Testamentet.

Kristendomen erbjuder den mest rationella tillfredsställelsen av de tre kriterierna. Den inkorporerar och förklarar bäst vår upplevelse av världen och vår egna existentiella upplevelse. Kristendomen tar logiken på allvar, och grundar sig även i logiken. Kristendomen är den mest rationella av religioner och därför kan den rekommenderas som överlägsen alla andra.

Konstsabotage

Konstsabotage erbjuder ett perfekt föredöme och bibehåller samtidigt ett element av opacitet–inte propaganda, utan snarare en estetisk chock–direkt iögonfallande och samtidigt subtilt vinklat–aktion som metafor

Konstsabotage representerar den Poetiska Terrorismens mörkare sida–skapelse genom förstörelse–men det kan inte tjäna något parti, ingen nihilism, inte ens konsten själv. Precis som förvisandet av illusionen förbättrar medvetenheten, fyller den estetiska förstörelsens sötma luften i världen av diskurser. Konstsabotage tjänar enbart medvetandet, uppmärksamheten och kännedomen.

Konstsabotage sträcker bortom paranoia, bortom dekonstruktion–den ultimata kriticismen–fysisk attack mot offensiv konst–Estetisk Jihad. Den minsta gnutta av småsint ego-icitet eller personlig smak svärtar dess renhet och underminerar dess kraft. Konstsabotage söker aldrig makt–enbart frigörelse från makt.

Individuella konstverk (även de värsta) framstår till stor del som helt irrelevanta. Konstsabotage verkar för att skada institutioner som använder konst i syfte att försvaga medvetenheten och förtjänsten genom villfarelse. Den och den poeten och målaren kan inte fördömas för brist på vision–men elakartade idéer kan angripas genom artifakterna de genererar. Muzak designades för att hypnotisera och kontrollera–dess maskineri kan förstöras.

Öppna bokbränningar–varför tillåts religiösa fanatiker, galna hillbillybönder och statliga institutioner monopolisera detta vapen? Romaner om barn besatta av demoner; Oprahs bästsäljarlista; feministpropaganda mot pornografi; skolböcker; Aftonbladet; Jan Guillous träiga deckare; ett par harlequinromanser och kanske någon säck fylld med allehanda reklam–festlig stämning, några flaskor vin och ett par spliffs som passas runt en klar och milt fläktande hösteftermiddag.

Att kasta iväg pengar på börsen kan räknas som ganska hygglig Poetisk Terrorism–men att förstöra pengarna hade gjort bra Konstsabotage. Att kapa TV-sändningar och skicka ut ett par piratade minuter av antändande Kaotekonst konstituerar en touch av Poetisk Terrorism–men att helt enkelt spränga sändningstornet vore alldeles perfekt adekvat Konstsabotage. Om vissa gallerier och muséer förtjänar en tegelsten genom rutan lite då och då–inte förstörelse, utan en knuff mot egenkärlek–vad förtjänar då banker? Gallerier förvandlar skönhet till en produkt men banker transmuterar fantasi till avföring och skuld. Skulle inte världen återfå en grad av skönhet för varje bank som tvingas ner på knä, eller faller? Men hur? Konstsabotage bör antagligen hållas borta från politik (det är så tråååkigt)–men inte från banker.

Strejka inte–Vandalisera. Protestera inte–Skymfa. När fulhet, bristfällig design och meningslös skit tvingas på dig, BALLA UR, kasta dina träskor i maskineriet, slå tillbaka. Slå sönder Imperiets symboler inte för något speciellt syfte utan enbart med hjärtat längtandes efter välbehag och heder.

Världens Undergång

A.O.A förklarar sig officiellt uttråkade med Världens Undergång. Den kanoniska versionen används sedan 1945 i syfte att hålla människor stela av rädsla för gemensam försäkrad förintelse och snyftandes i slaveri under superhjältepolitiker (de enda tillräckligt kapabla att hantera den dödligt gröna kryptoniten)…

Men vad betyder det faktum att människor funnit sätt att förstöra allt liv på jorden? Inte så mycket. Folk drömmer fortfarande om en flykt från kontemplationen av  individuell död. Emblem skapas för att projicera spegelbilder av avdankad odödlighet. Likt rubbade diktatorer svimmar de nästintill vid blotta tanken på att ta allt med sig ner i Abyssen.

Den inofficiella versionen av Apokalypsen involverar en liderlig längtan efter Slutet och ett post-holokastiskt Eden där survivalisterna (eller de 144.000 utvalda av uppenbarelserna) hänger sig själva i orgier av dualisthysteri och ändlöst slutgiltiga konfrontationer med en seduktiv ondska…

Spöket av Rene Guenon har skådats, kadaverlikt och toppad med fez (likt Boris Karloff som Ardis Bey i ”The Mummy”) leder det ett dystert no-wave industri-noise-rockband genom höga rysningar och mörka skanderanden för Kulturen och Kosmos död: elitistfetischismen bland patetiska nihilister, det gnostiska självföraktet hos ”post-sexuella” intellektoider.

Är dessa trista ballader annat än spegelbilder av lögner och plattityder om Progression och Framtid, pumpade från varje högtalare, zappade likt paranoida hjärnvågor från skolböcker och TV in i Konsensusverkligheten? Thanatosis bland de hippa milleniarierna sipprar sakta ut likt var från konsument- och arbetarparadisens falska hälsotillstånd.

Vem som helst med förmåga att läsa historia med båda hjärnhalvorna vet att en värld når sin ände varje ögonblick — tidens vågor lämnar strandade bakom sig endast torra minnen av ett stängt och förtvivlat förgånget. Varje ögonblick ger också födsel åt en värld — trots all sedvanlig skepsis från filosofer och vetenskapsmän vars kroppar växt sig känslolösa–en nutid där alla omöjligheter förnyas, där beklagande och förvarningar tonas ut till ingenting i en aktualiserande hologrammatiskt psykomantrisk gest.

Det ”normativa” förflutna eller den framtida katastrofchock-död som väntar universum betyder lika lite för de flesta människor som förra årets BNP eller statens förfall. Alla idealförgågna och alla framtider som inte ännu passerat, hindrar helt enkelt människor och deras medvetanden från total levande närvaro.

Vissa sekter tror att världen (eller ”en” värld) redan nått sitt slut. För Jehovas Vittnen hände det 1914 (ja gott folk, välkomna till uppenbarelsebokens tid). För vissa orientaliska ockultister hände det under den stora konjunktionen av planeterna år 1962. Joakim av Fiore proklamerade den Tredje Åldern, den av anden, som ersatte de av fadern och sonen. Hassan den andre av Alamut proklamerade Den stora Återuppståndelsen, paradiset på jorden. Profan tid nådde sitt slut nånstans under Medeltiden. Sen dess har människor levt i angelisk tid–även om de flesta inte känner till det ännu.

Eller för att anta en än mer radikalmonistisk hållning: Tiden startade aldrig. Kaos dog aldrig. Imperiet grundades aldrig. Människor är inte och har aldrig vart varken det förgågnas slavar eller framtidens gisslan.

Förnuftiga röster runt om i föreslår att Världens Undergång förklaras fait accompli; det exakta datumet är oviktigt. De som redan på 1650-talet yrade, visste att Millenniet kom för att nå in i varje själ som vaknar av sig själv, till sin egen centralitet och divinitet. ”Gläd dig, kamrat,” var deras hälsning. ”Allt är vårt!”

En pojke ler på gatan. En svart kråka sitter i ett rosa magnoliaträd, kraxandes medan orgone ackumuleras och släpps fri på bråkdelar av sekunder över hela staden…sommaren har börjat.

Jag må vara din älskare… Men jag spottar på ditt Millenium.

Avskaffandet av arbete

Ingen borde någonsin arbeta.

Arbete utgör roten till det mesta av eländet här i världen. Så gott som allt ont härstammar antingen från arbete eller från livet i en värld som konstruerats för arbete. För att få slut på lidandet måste arbetet upphöra.

Detta innebär inte att sluta göra saker. Det innebär däremot att skapa nya levnadssätt grundade på lek; en lekfull revolution. Med ”lek” menas fest, kreativitet, sällskapsliv, samarbete och kanske till och med konst. Lek sträcker sig långt längre än endast barnets lek, som dock inte heller bör underskattas. Lek handlar inte främst om passivitet. Utan tvivel känner de flesta människor ett ökat behov av ren och skär lättja och avkoppling, oavsett inkomst eller social ställning. Efter återhämtning från arbetsförvållad utmattning vill många aktiveras på något vis.

Det lekande livet känns inte sällan totalt oförenligt med den existerande verkligheten. Desto värre för ”verkligheten”, det svarta hål som suger ut vitaliteten ur det lilla extra i livet som gör att det skiljer sig från ren överlevnad. Märkligt nog – eller inte – måste de flesta av de gamla ideologierna anses konservativa eftersom de grundar sig i tron på arbetet. Några av dem, som marxismen och många grenar av anarkismen, hyser en än starkare tro på arbetet, eftersom de ofta saknar andra saker att tro på.

Liberaler säger att diskriminering på arbetsplatser måste upphöra. Arbetsplatserna borde avskaffas! De konservativa stöder lagar som garanterar rätten till arbete. Vem garanterar rätten till lättja? Vänsteristerna önskar full sysselsättning. Surrealisterna förordar full arbetslöshet – men menar dom det verkligen? Trotskisterna propagerar för den permanenta revolutionen. På tok för få propagerar istället för permanent fest och lek. De flesta ideologier håller arbetet som en grundpelare. De diskuterar i oändlighet saker som lön, arbetstid, arbetsförhållanden, exploatering, produktivitet och vinst. De tycks snacka om det mesta förutom själva arbetet.

Experter som erbjuder sitt tänkade delger sällan sin syn på det lönearbete som spelar en så framträdande roll i människors liv; istället klyver de hår i oändlighet om allsköns oväsentliga detaljer. Fackföreningar och bolagsstyrelser enas om hur människors tid prompt måste säljas för att de ens ska existensberättigas, även om de ackorderar om priset. Marxisterna menar att människor bör styras av byråkrater. Nyliberalerna menar att vi borde styras av affärsmän. Feministerna bryr sig inte hur själva styrandet sköts, så länge cheferna verkar kvinnliga. Dessa ideologidyrkare besitter tydliga problem att fördela maktens vinster. Lika klart som att ingen av dem har någonting emot makten som sådan, och att majoriteten håller fast vid arbete.

Alternativet till arbete behöver emellertid inte enbart bestå av lättja. Oavsett hur slöande utförs, smakar lättjan sällan bättre än mellan andra glädjeämnen och aktiviteter. Fritid kallas icke-arbete för arbetets skull. Fritid kallas den tid människor behöver för att återhämta sig efter arbetsinsatsen, allt medan de förtvivlat försöker glömma det ofrånkomliga faktum att jobbet väntar enbart några timmar, dagar eller i bästa fall veckor eller månader iväg. Många människor kommer dessvärre tillbaka så slitna efter semestern att de glatt kommer tillbaka till jobbet och vilar upp sig. Inom arbetet utgår ekonomisk ersättning för alienationen och förödmjukelsen medan fritiden istället kostar individen pengar.

Minimidefinitionen av arbete innehåller tvungen verksamhet, dvs obligatorisk produktion. Arbete består av produktion som påtvingats med ekonomiska eller politiska medel. All skapelse härstammar dock inte från arbete. Arbete görs aldrig för sin egen skull; det görs enbart på grund av en eller annan produkt och/eller avkastning som arbetaren (eller oftast någon annan) får ut av det. Arbete upplevs emellertid vanligtvis värre än vad definitionen antyder. Den övervåldets dynamik som ligger i arbetets natur växer med tiden sig allt mer raffinerad. I alla avancerade arbetsplågade samhällen, inklusive de industriella (vare sig kapitalistiska eller kommunistiska), förvärvar arbetet undantagslöst egenskaper som ytterligare understryker dess vidrighet.

Vanligtvis – och detta får anses en större sanning i kommunistiska än kapitalistiska länder, där staten agerar ensam arbetsgivaren och hela befolkningen därmed räknas som anställda – innebär arbete sysselsättning; dvs lönearbete, något som medför att människor säljer sig på avbetalning. Världens jorbruksbastioner – Mexiko, Indien, Brasilien, Turkiet – uppvisar fortfarande ett avsevärt antal lantarbetare som lever under den gamla feodala ordningen: de betalar slumpvis skatt till staten eller hyrs ut till parasitiska godsägare mot att blott lämnas i fred. Till och med ett sådant sakernas tillstånd kan verka idylliskt i betraktande av att dessa länders industri- och kontorsarbetare sitter fast i ett övervakningssystem som förutsätter servilitet.

Det moderna arbetet bjuder på än värre saker. Folk inte bara arbetar – de har ”jobb”. En person uträttar hela tiden på ett eller annat sätt en ”produktiv” uppgift. Även om uppgiften åtminstone kan anses en gnutta intressant (något som alltfler jobb inte kvalificerar för), så sörjer den obligatoriska monotonin till att arbetet snabbt töms på sin lekande potential. Ett ”jobb”, som en människa för sitt höga nöjes skull kan engagera sig i under rimlig tid, förvandlas kvickt till en börda när de tvingas hålla på fyrtio timmar i veckan och dessutom helt saknar inflytande över hur arbetet bör utföras eller hur arbetsuppgifterna och förtjänsten fördelas. Ty så uppenbarar sig arbetets verkliga värld: en värld full av byråkratiska fallgropar, sexuella trakasserier och diskriminering, med stolpskott till chefer som utnyttjar och skyller på underordnade. Kapitalismen och dess apostlar skattar behovet av organisationskontroll högre än rationell produktions- och vinstmaximering.

Den nedvärdering som de flesta anställda upplever på arbetsplatserna kan förklaras som summan av en rad skändligheter som vidare sammanfattas i ordet ”disciplin”. Disciplin består av den samlade mängden totalitära kontrollmekanismer på arbetsplatsen: övervakning, rutinarbete, påtvingat arbetstempo, produktionskvoter, in- och utstämpling osv. Disciplin visar alla de aspekter fabriken och kontoret har gemensamt med fängelset, skolan och mentalsjukhuset. Historiskt sett anses detta fasansfullt och vedervärdigt. Det låg bortom de mörkaste fantasier hos forntida demoniska despoter som Nero, Djingis Khan och Ivan den Förskräcklige. Trots sina onda avsikter saknade de det maskineri som krävs för att kontrollera undersåtar på ett sånt sätt som moderna företagsledare kan. Disciplin kan därmed beskrivas som den moderna diaboliska kontrollmetoden, ett ingrepp som helst bör stoppas snarast möjligt.

”Enbart arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke”.

Lek görs alltid frivilligt. Det som börjar som lek förvandlas till arbete när det påtvingas. Bernie de Koven har definierat lek som ”undantaget från konsekvenser”. Kanske inte någon direkt acceptabel definition, om den implicerar att lek vore inkonsekvent. Poängen handlar inte om att lek saknar konsekvenser. Att leka och att ge kan anses nära besläktade företeelser, de utgör båda beteende- och transaktionsyttringar av samma impuls: lekinstinkten. Att leka och att ge har ett aristokratiskt förakt för resultatet gemensamt. Den som leker har behållning av leken; därmed leker de. Den innersta belöningen handlar om upplevelsen av själva aktiviteten. Johan Huizinga definierar (i Homo Ludens) lek som att spela spel eller följa regler. Respekt till Huizingas lärdom, men inte utan eftertryckligt avstånd från hans inskränkningar. Många utmärkta spel styrs av regler (schack, baseball, monopol, bridge), men lek handlar om så mycket mer än bara spel. Konversation, sex, dans, resor – dessa aktiviteter styrs inte av i samma utsträckning av regler, men lekfulla lik förbannat. Det går att leka med regler, minst lika lätt som med allt annat.

Arbete hånar friheten. Den officiella inställningen går i linje med att alla har rättigheter och lever i en demokrati. Andra olyckliga har ännu inte släppts fria och lever fortfarande i polisstater. Dessa offer måste lyda order oavsett hur godtyckliga dessa kan verka. Auktoriteter håller människor under ständig uppsikt. Statens byråkrater kontrollerar vardagslivet in i minsta detalj. Avvikelse och olydnad bestraffas alltid. Informatörer rapporterar ständigt till auktoriteterna. Allt detta får lov att betraktas som synnerligen dåliga egenskaper hos totalitära regimer.

Liberaler (”nya” såväl som gamla) och konservativa som beklagar sig över totalitarism hycklar. Det finns mer frihet hos varenda måttligt avstaliniserad diktatur än på en ordinär arbetsplats. På kontor och i fabriker påträffas samma sorts hierarki och disciplin som i fängelser och kloster. Som Foucault påpekat uppstod fängelser och fabriker ungefär samtidigt och deras respektive ledare lånade medvetet varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen bestämmer när de anställda kommer och när de går och vad de ska tillbringa sin tid med däremellan. Chefen talar om hur mycket arbete som skall uträttas och vilken tid det förväntas ta. Det står chefen fritt att utöva sin kontroll rent förödmjukande, och om han så önskar bestämma hur de anställda ska klä sig och hur ofta de får gå på toaletten. I stort sett kan chefen sparka anställda för vad som helst, eller ingenting. Chefen låter de anställda övervakas av angivare och inspektörer; lägger upp en dossier för varje anställd. Att ge svar på tal betraktas som ”uppstudsighet”, som om de anställda inte vore annat än trilskande barn. Följderna innebär inte bara sparken, utan diskvalificerar samtidigt människor från a-kassa. Märk väl att detta går ut på precis samma sorts behandling som barn och ungdomar utsätts för, i hem och i skola, vilket rättfärdigas genom att skylla på människors omognad och brist på känsla för sitt eget bästa.

Detta ovärdiga system styr hälften av den tid på dygnet då de flesta människor befinner sig i vad de kallar ”vaket” tillstånd. I vissa syften kanske det inte behöver anses alltför missvisande att kalla systemet för demokrati, eller kapitalism, men systemet kan lika gärna om inte hellre kallas vid namn som klär det bättre, fabriksfascism eller varför inte kontorsoligarki? Den som påstår att människorna i sådana system i någon mening anses ”fria” bör eventuellt fundera på om de vill kalla sig antingen lögnare eller pantade.

Om människor ständigt utför tråkiga, dumma och monotona arbetsuppgifter finns det stor risk att de för eller senare kommer uppfattas som just tråkiga, dumma och monotona. Arbete ger – mer än uppenbara faktorer som teve och bristande utbildning – en långt mer utförlig förklaring till den ökande fördumning som sker i samhället. De som livet igenom disciplinerats – slussats från skola in i arbetsliv, i början fångade i familjen och i slutet på ålderdomshemmet – har vants vid hierarkier och blivit psykologiskt förslavade. Förmågan till självstyre har undertryckts till den milda grad att fruktan för frihet i själva verket utgör en av få rationellt grundade fobier. Disciplineringen på arbetsplatsen fortplantar sig i de familjer de bildar, och på så sätt regenererar systemet hela tiden sig självt. När människors tömts på vitalitet i arbetslivet, så underkastar de sig lätt hierarki och expertvälde på alla andra områden. Människor vänjer sig vid det mesta.

Låt låtsas, för ett ögonblick, att arbete inte förvandlar folk till underdåniga narrar. Låt låtsas, att arbete, trots all uppenbar psykologisk degenerering, inte har någon som helst inverkan på karaktären. Och låt dessutom låtsas som om arbetet inte alls vore så tråkigt, uttröttande och nedvärderande som det enkannerligen kan verka. Även då skulle arbetet förlöjliga all humanistisk och demokratisk strävan, eftersom det upptar så mycket tid. Sokrates hävdade att arbetare gör dåliga vänner och medborgare därför att de inte har tid att utöva sin vänskap och sina medborgerliga plikter. På grund av arbetet kastas ständigt förstulna blickar på klockan. Det enda fria med så kallad fritid är att chefen slipper betala. Fritiden används huvudsakligen till förberedelse för arbete, resa till arbete, resa från arbete och vila efter arbetet. Fritid förvandlas blott till ett vackrare uttryck för det besynnerliga i att arbetskraften som produktionsfaktor inte bara släpar sig till och från arbetsplatsen, utan också bär huvudansvaret för eget underhåll och reparation. Definitivt ingenting som kol och stål klarar av. Men arbetarna gör det galant. Inte att undra på att Edward G. Robinson i en av sina gangsterfilmer utbröt: ”Arbete är nåt som idioter sysslar med!”

I likhet med Sokrates betonade också Platon och Xenophon den destruktiva verkan arbetet har på den anställde som medborgare och människa. Herodotos ansåg att förakt för arbete var ett av kännetecknen på grekisk kultur under dess höjdpunkt. För att ta ett romerskt exempel, så menade Cicero att ”var och en som byter sitt arbete mot pengar säljer sig själv och är således inte något annat än en slav”. Nu för tiden förekommer hans synpunkter i långt mindre utsträckning, men vissa av samtidens ”primitiva” samfund uppvisar liknande element. Kapaukerna i västra Iran har tex. ett begrepp om balans i livet som gör att de bara arbetar varannan dag. Dagarna däremellan ägnas åt vila för ”att återvinna förlorad energi och hälsa”. Våra förfäder var så sent som på 1700-talet klara över industrialismens skuggsidor. Deras religiösa markering av ”Den heliga måndagen”, varigenom de genomdrev en regelrätt femdagars arbetsvecka 150-200 år innan en sådan lagstiftades, drev fabriksägarna till förtvivlan. Det tog lång tid att disciplinera arbetarna. Under ett par generationer måste faktiskt männen bytas ut mot kvinnor, eftersom dessa vants vid underdånighet, dessutom användes barn som lätt formades till att passa industriella behov.

För att förstå den fulla vidden av dekadensen måste mänsklighetens tidigaste levnadsvillkor betraktas; under en tid då regering och egendom inte fanns, då människor strävade runt som jägare och samlare. Hobbes antog att livet var obehagligt, brutalt och kort på den tiden. Andra antar att livet var en evig kamp för överlevnad; ett krig mellan människa och en skoningslös natur där död och elände drabbade de olyckliga eller de mindre väl lämpade för kampen i tillvaron. I själva verket utgjorde dessa teorier en projektion av en underliggande fruktan för kaos i ett samhälle som ännu inte vants vid att fungera utan auktoritärt styre; såsom England på Hobbes tid under inbördeskriget. Hobbes landsmän hade då det begav sig utvecklat nya levnadssätt — i synnerhet kring Nordamerika – men även dessa befann sig alltför fjärran från egna idéer att tillfullo förstå dem. Mindre privilegierade grupper, som befann sig närmare indianernas levnadsvillkor, förstod bättre och fann de nya idéerna attraktiva. Under 1600-talet anslöt engelska nybyggare till indianstammar, eller de som vägrade att återvända efter att ha råkat i fångenskap. Indianerna däremot anslöt inte till de vita nybyggarna mer än vad västtyskarna försökte rymma över muren till öst. Thomas Huxleys ”survival of the fittest”-version av darwinismen hade mer med de ekonomiska förhållandena i det viktorianska England än med naturligt urval att göra, vilket Peter Kropotkin redan påvisat i ”Inbördes hjälp”.

Adam Smith får anses långt ärligare i sin framställning av arbetets negativa konsekvenser än Ayn Rand, Chicago-ekonomerna och vem som helst av Smiths moderna arvtagare. Trots all entusiasm för marknadskrafter och arbetsstandardisering, påpekar Adam Smith i The Wealth of Nations att ”de flesta människors beteende och tankesätt formas med nödvändighet av deras gängse göromål. Den som tillbringar livet med att utföra ett par enkla handgrepp … saknar möjlighet att utvecklas över sin horisont … Han blir för det mesta så dum och likgiltig som det över huvud taget är möjligt för en människa att bli.” Detta korta och kärnfulla yttrande sammanfattar kritiken av arbetet.

Om inte dessa åsikter förmår överbevisa humanister av utilitaristisk eller paternalistisk fason, finns andra argument som inte kan förnekas. Arbete skadar hälsan. Kort sagt, arbete kan med lätthet jämföras med massmord eller folkmord. Direkt eller indirekt tar arbete livet av de flesta som läser dessa rader. I enbart USA dödas mellan 14.000 och 25.000 anställda på jobbet. Dessa siffror baseras, märk väl, på ytterst försiktiga uppskattningar. Av den anledningen räknas inte en halv miljon yrkesrelaterade sjukdomar per år med. Tämligen lättillgänglig statistik inbegriper tex. 100.000 gruvarbetare som lider av lungsjukdomar, varav 4.000 dör årligen. Det motsvarar ett långt högre dödstal än vad exempelvis AIDS förmår uppvisa, vilket i sin tur avspeglar den outtalade uppfattningen att AIDS angår perversa typer som borde kunnat kontrollera sina fördärvliga lustar, medan gruvindustri fortfarande anses en helig affär som inte bör eller ska ifrågasätta. Statistiken visar däremot inte direkt att arbetet förkortar livet för hundratals miljoner människor i världen över.

Även om människor i regel inte dräps eller invalidiseras på jobbet, så kan det mycket väl hända på väg dit, eller på väg därifrån, eller medan människor söker efter jobb, eller medan de försöker glömma allt vad arbete heter. Förutom detta tillägg till olycksstatistiken måste också offren för bilindustrins förorening samt den alkoholism eller narkomani som kan skrivas på dåliga arbetsförhållandens konto räknas med. Såväl cancer som hjärtfel utgör moderna komplikationer som i hög grad direkt eller indirekt kan härledas till arbete.

Arbete institutionaliserar således mord som ett accepterat tillstånd. Folk trodde att kambodjanerna var tokiga när de utrotade sitt eget folk, men kan dem verkligen anses mer utvecklade? Pol Pot hade åtminstone en vision om ett jämlikt samhälle, oavsett hur tokig denna än må kännas. Andra, däremot, dräper miljontals människor för att kunna sälja BigMac och Cadillac till de överlevande. De hundratusentals människor som dör på motorvägarna årligen bör räknas som offer, inte martyrer. De dör för ingenting, rättare sagt: de dör för arbetet. Ett arbete som under några omständigheter inte känns värt att dö för.

Statskontroll av ekonomin erbjuder ingen lösning. Tusentals ryska arbetare omkom eller skadades under färdigställandet av tunnelbanan i Moskva. En mängd historier florerar om nedtystade sovjetiska atomolyckor som får Times Beach och Three Mile Island-olyckorna att framstå som löjliga. Å andra sidan hjälper sannolikt inte avreglering heller, snarare tvärtom. Utifrån bland annat hälso- och säkerhetsaspekter ansågs arbetet värst under den tid då principen om laissez-faire i stort sett rådde inom ekonomin.

Vad som hittills sagts borde inte mottagas som något speciellt kontroversiellt. Väldigt många människor har tröttnat på att jobba. Sjukfrånvaron ökar ständigt, och arbetsplatserna drabbas inte sällan av stöld, sabotage och vilda strejker. Möjligtvis kan en glidning mot en mer medveten aversion mot arbetet skönjas. Ändå håller den gamla uppfattningen i sig än idag – såväl hos anställda som hos cheferna – arbetet i sig själv är oundvikligt och nödvändigt.

Det går att avskaffa arbetet och ersätta det, i den mån arbetet i sig kan anses nyttigt, med en mångfald nya aktiviteter. För att avskaffa arbetet måste saken angripas från minst två olika vinklar, kvantitativt och kvalitativt. Vad beträffar det kvantitativa så måste mängd arbete som utförs minska dramatiskt. Merparten av dagens arbete faller underkategorin onödigt och borde helt enkelt eradikeras. Å andra sidan, och detta utgör problemets kärna, det nödvändiga arbete som återstår måste förvandlas till en mångfald glädjefyllda lek- och hantverksliknande aktiviteter, oskiljaktiga från andra glädjefyllda aktiviteter, med undantag för att de sker för att uppnå nyttiga slutprodukter. I och med detta skulle alla konstgjorda hinder i stil med makt och egendom avlägsnas. Skapandet förvandlas till återskapande. Och alla kan sluta vara så rädda för varandra.

Merparten av dagens arbetsuppgifter kan tillvaratas på det viset. Men merparten av arbetet känns inte ens värt att ta till vara på. Endast en liten och ständigt minskande del av arbetet gör någon som helst nytta. Paul och Percival Goodman uppskattade för 20 år sen att så lite som 5% av det utförda arbetet räckte för att täcka grundläggande behov av mat, kläder och husrum – idag har siffrorna förmodligen sjunkit än lägre. Slutsatsen framstår nu alltmer uppenbar: direkt eller indirekt så tjänar det mesta av arbetet improduktiva kommersiella syften och maktpersoners önskan om social kontroll. Tekniskt sett skulle tiotals miljoner handelsmän, soldater, ledare, poliser, aktiemäklare, andliga viktigpettrar (präster och psykologer), banktjänstemän, advokater, lärare, jordägare och deras rövslickare frigöras från eländet. Därmed uppstår en snöbollseffekt. Var gång en chefstyp avlägsnas, frigörs samtidigt alla lakejer och undersåtar.

40% av anställda parasiterar, varav de flesta utövar några av de tråkigaste och mest idiotiska jobb som någon i modern tid någonsin funderat ut. Hela industrier, tex försäkrings- och bankverksamheten består inte av annat än onyttigt pappersarbete Det kan knappast beskrivas som någon tillfällighet att tertiärnäringen (serviceyrkena) växer medan sekundärnäringen (industrin) stagnerar och primärnäringen (jordbruk/fiske/gruva) nästan försvinner. Eftersom arbetet utgör ett medel för att upprätthålla den rådande kontrollen över medborgarna övergår arbetarna från att utföra relativt nyttigt arbete till att utföra relativt onyttigt arbete. Sysselsättning värderas högt, därför får anställda inte gå hem tidigare, även om de gjort färdigt dagens arbete. Företagen kräver människors tid, tillräckligt av den för att göra de anställda till sina gedigna slavar, även om de inte har användning för merparten av tiden. Och om detta inte vore fallet – förklara då varför den genomsnittliga arbetsveckan inte minskat med mer än några ynka minuter de senaste 50 åren?

Efter att ha friställt parasiterna kan onyttigt produktionsarbete börja friseras bort. Ingen mer krigsproduktion, kärnkraft, skräpmat, deodorant-tillverkning – och framför allt ingen bilproduktion. Kanske en eller annan gammal ångbil och möjligtvis en T-Ford här och där, men den bilerotism och motorvägsmasturbation som förpestade hål à la Detroit och Los Angeles baserats sig på känns inte aktuell. Därmed har energikrisen, miljökrisen och diverse andra ”olösliga” sociala problem lösts utan att ens försöka.

Till sist måste så också den absolut största gruppen arbetande, med den längsta arbetstiden, den lägsta betalningen och några av de absolut tråkigaste arbetsuppgifterna avskaffas. Det har blivit dags för husmödrarna. Genom att avskaffa lönearbetet och införa full arbetsledighet undermineras också den könsskillnad som arbetet annars cementerar. Kärnfamiljen utgör en oundviklig följd av det moderna lönearbetet. Vare sig det gillas eller inte, kvarstår faktum att under de senaste århundradena har det ansetts rationellt att mannen varit ute och skaffat bacon, medan kvinnan gjort skitgörat hemma så mannen kan finna en trygg hamn i en hjärtlös värld för att på så vis samla krafter att möta nästa arbetsdag. Barnen eskorteras hemifrån till koncentrationsläger för ungdom, populärt kallade ”skolor”, dels för att få dem ur vägen för arbetande föräldrar, men huvudsakligen för att inpränta vana till lydnad och punktlighet. Slutet på patriarkatet, kommer med upplösandet av kärnfamiljen, vars ”skuggarbete”, med Ivan Illichs ord, lägger grunden för det arbetssystem som kärnfamiljen härrör från. Tanken att avskaffa dagis och fritids, att stänga skolorna, förenas intimt med denna anti-kärnfamiljstategi.

Dessutom har inte möjligheten till drastiska nedskärningar ännu nämts på det lilla arbete som till slut återstår genom automatisering och datorisering. Alla vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker som frigörs från krigsforskning skulle ges gott om tid att utveckla saker och ting till mänsklighetens förtjänst. Kanske skulle de konstruera ett världsomspännande multimedia-kommunikationssystem där våra hjärnor kopplas samman eller grunda lokala kolonier. Tvivels utan finns det visst utrymme för arbetsbesparande teknologi. De historiska och prehistoriska erfarenheterna uppmuntrar inte. När produktionsteknologin övergick från jakt och insamling till jordbruk, och därifrån vidare till industri, ökade arbetsmängden medan färdighet och självbestämmande minskade. Industrialismens vidare utveckling befrämjar vad Harry Braverman kallade arbetets degenerering. Detta kallas någonting som intelligenta observatörer alltid har begripit. John Stuart Mill skrev att alla arbetsbesparande uppfinningar som sett dagens ljus inte förskonas från ett ögonblicks arbete, Karl Marx skrev att ”det skulle vara möjligt att skriva en uppfinningarnas historia, sedan 1830, uppfinningar som blott skapats i akt och mening att förse kapitalisterna med vapen att förhindra arbetarklassens uppror”. Datorerna arbetar som oskäliga djur, och bryter de igenom fullkomligt finns risken att också människor kommer arbeta som oskäliga djur. Kan de däremot bidra till att hjälpa människor, och inte enbart med en meningslös högteknologisk kapplöpning som drivkraft, bör maskiner och datorer självfallet ges en chans.

Låt önska att arbetet förvandlas till ett nöje som växer för var dag. Ett första steg består av att avlägsna begreppen ”jobb” och ”sysselsättning”. Till och med aktiviteter som i sig annars vore glädjefyllda mister det mesta härav, när de reduceras till jobb som vissa personer – och inga andra – tvingas utföra. Det kan knappast förklaras som en paradox att lantarbetarna sliter med att bruka jorden, medan deras luftkonditionerade chefer drar hem om helgerna för att pyssla litegrann i trädgården. I ett system där nöjet ständigt råder kommer dilettanteriets guldålder upplevas och fullständigt ställa renässansen i skuggan. Det kommer inte finnas några jobb, enbart saker att göra och folk som gör dem.

Hemligheten med att förvandla arbetet till ett nöje ligger, som Charles Fourier påpekade, i att utnyttja det faktum att olika människor finner behag i att göra olika saker vid olika tillfällen. För att göra det möjligt för människor att göra vad de vill, så räcker det att avlägsna den irrationalitet och förvrängning som omger dessa göromål när de tar form av arbete.

Aktiviteter som lockar vissa personer lockar emellertid inte nödvändigtvis andra. Fourier spekulerade i hur avvikare och folk med perversa böjelser kan göra nytta i ett postindustriellt samhälle. Han ansåg att kejsar Nero antagligen kunnat fungera som en hyvens karl, om han fått utlopp för sin blodtörst som slaktare. Kanske inte alltid en klockren lösning, men de underliggande principer som detta bygger på erbjuder ytterligare en dimension i en totalt revolutionerande förvandling av samhället.

Återupprättandet av vardagslivet kräver människors vandring utanför de kartor som ritats. Det finns fler ingångar till alternativa spekulationer än de flesta människor hittils insett. Vid sidan av Fourier och Morris och en antydning här och där hos Marx, finns teorier hos Kropotkin, hos syndikalisterna Pataud och Pouget, hos gamla anarko-kommunister (Berkman) och hos nya (Bookchin). Paul och Percival Goodmans Communitas illustrerar väl vilka resultat givna funktioner medför, och från de dimomhöljda riddarna av alternativ samlevnadsteknologi (Schumacher och i synnerhet Illich) finns ett och annat att hämta, så länge deras dimråder avlägsnas. Situationisterna å andra sidan inspirerar lekfullt, även om de inte riktigt lyckas få ekvationen med arbetarrådens absoluta makt och arbetets avskaffande att gå helt jämnt ut. Dess inkonsekvens föredras utan vidare framför alla dagens vänsteristideologier, vilkas anhängare suktar efter deltagande i proletariatets diktatur. Om det inte fanns något arbete, och inga arbetare, vad skulle väl då vänsteristerna organisera?

De som vill avskaffa arbetet kommer således stå ganska ensamma. Ingen kan förutsäga vad en frigörelse av de kreativa krafter som nu stängs in i arbetets tvångströja kan leda till. Vad som helst kan hända, när som helst. Den tröttsamma diskussionsfrågan om frihet kontra nödvändighet, med sina teologiska övertoner, kommer lösa sig självt så snart produktionen av nyttigheter förenas med njutningsfull aktivitet.

Livet ska lekas, men inte som en fruktlös lek så som det görs på många håll idag. En optimal sexuell förening utgör essensen i produktiv lek. Deltagarna möjliggör var och en av de andras njutning, ingen räknar poäng och alla vinner. Ju mer som ges, desto mer fås tillbaka. I det lekande livet påverkar samma mekanismer vardagslivet. En allmänt spridd njutning leder till en libidisering av livet. I gengäld kan sexualiteten äntligen göras mindre seriös och desperat, mer glädjefylld och orgasmisk. Om korten spelas rätt, kan alla få mer ut av livet än vad de satsat – men endast om det spelas ut på fullaste allvar.

Arbetare i alla länder – slappna av!

Kaoslingvistik

INTE ÄNNU EN VETENSKAP men en proposition: Somliga problem inom lingvistiken kan lösas genom att se språket som ett komplext dynamiskt system eller ”Kaosfält”.

Av all respons på Saussures lingvistik, har två fått speciell betydelse här: den första, ”antilingvistik” kan spåras från Rimbauds avgång mot Abyssinien; till Nietzsches ”Jag fruktar att medan vi fortfarande har grammatik har vi ännu inte dödat Gud”; till dada; till Korzybskis ”Kartan är inte territoriet”; till Burroughs cut-ups och ”Breakthrough in the Gray Room”; till Zerzans attack på språket i sig självt som representation och mediering.

Den andra, Chomskyanska Lingvistiken, med tron på ”universell grammatik” och dess tre diagram, representerar ett försök att ”rädda” språket genom att upptäcka ”gömda invariabler”, mycket på samma sätt som vissa vetenskapsmän försöker ”rädda” fysiken från ”irrationaliteten” av kvantmekaniken. Som en anarkist kanske Chomsky förväntas ställa sig på nihilisternas sida, hans vackra teori har dock sannolikt mer gemensamt med platonism eller sufism än anarkism. Traditionell metafysik beskriver språket som rent ljus skinandes genom de färgade glasen av arketyperna; Chomsky talar om ”medfödd” grammatik. Detta skulle kunna kallas ”hermetalingvistik” – hermetisk och metafysisk. Nihilism (eller ”HeavyMetalingvistik” för att hedra Burroughs) verkar tagit språket till en återvändsgränd och hotat att göra det ”omöjligt” (en strålande, om än något deprimerande feature) – Chomsky både lovar och hoppas på en sista-minuten-uppenbarelse som känns ungefär lika lättsmält. Visst vore det trevligt att ”rädda” språket, men helst utan att förlita till vanföreställningar och förutbestämda regler om gud, tärningar eller universum.

”Lingvistiska system är en serie differenser av ljud kombinerat med en serie differenser av idéer” – Saussure

I Saussures postumt publicerade noteringar kring anagram i Latinsk poesi, återfinns vissa gliringar om en process som på något sätt undviker tecken/signifierar-dynamiken. Saussure konfronterades med förslaget om någon slags ”meta”-lingvistik som sker inom språket snarare än införs som kategoriskt imperativ från ”utsidan”. Så snart språket börjar leka, som i de akrostiska dikter han undersökte, verkar det resonera med självförstärkande komplexitet. Saussure försökta kvantifiera anagrammen men hans uträkningar sprang jämt ifrån honom. Han fann plötsligt anagrammen överallt, till och med i latinsk prosa. Han undrade vid tillfällen om han hallucinerade – eller om anagram faktiskt utgjorde en naturlig omedveten process av yttrande. Han övergav snart projektet.

Om tillräckligt mycket data av denna typ kördes genom en dator, skulle språket då kunna modelleras i termer av komplexa dynamiska system? Grammatiken vore inte ”medfödd”, utan uppstår från kaos som spontant evolverande ”högre makter”, i Prigogines mening av ”kreativ evolution”. Grammatik, likt de gömda mönster som ”orsakade” anagrammen – består av ”verkliga” mönster som ”existerar” endast i termer av de sub-mönster de manifesterar. Om mening tycks svårfångat, beror det kanske på att medvetandet och därmed språket, är fraktalt?

Denna teori känns mer tillfredställande anarkistisk än både anti-lingvistik och Chomskyanism. Den föreslår att språket kan överkomma representation och mediering, inte för att det är medfött, utan för att det är kaos. Den föreslår att all dadaistisk experimentation (Feyerabend beskriver hans skola av vetenskaplig epistemologi som ”anarkistisk dada”) i ljudpoesi, cut-up, med mera inte siktat på att varken upptäcka eller utrota mening, utan skapa den. Nihilism pekar bittert på att språket ”godtyckligt” skapar mening. Kaoslingvistiken håller glatt med, men tillägger att språket kan överkomma språket, att språket skapar frihet från den semantiska tyrannins förvirring och nedgång.

Metaprogrammering

”Alla mänskliga varelser, alla människor som nått vuxen ålder i dag är programmerade biodatorer. Ingen av oss kan undkomma vår natur som programmerbara entiteter. Bokstavligt talat, kan var och en av oss vara våra egna program, inte mer, inte mindre.” — John C. Lilly M.D.

John Lilly, kanske mest känd för sitt arbete kring kommunikation och delfiner, var en av de första forskarna inom området Timothy Leary kom att kalla Neuropsykologi: användandet av hjärnans funktion snarare än mänskligt beteende för att fastställa inom vilka gränser människor kan agera. Lillys experiment visade på den mänskliga hjärnans likheter med en programmerbar entitet likt en dator, en dator fullt kapabel att omprogrammera sig själv.

Lilly refererade till denna självprogrammeringsförmåga som metaprogrammering, och rapporterade forskningen i hans bok, Programming and Metaprogramming in the Human Biocomputer. Timothy Leary och Robert Anton Wilson expanderade senare metaprogrammeringsteorin att även innefatta bland annat 8-kretsmodellen av hjärnan.

De senaste årtiondena har neurofysiologi och datavetenskap utvecklat allt starkare band till varandra. Neurofysiologin visar hur hjärnan består av miljarder sammankopplade neuron, som i sin tur består av komplexa ”strömbrytare” kapabla att utföra inmatningar och utmatningar. Vissa kombinationer av inmatningar får neuron att slå om, utmatningen kan leda till att andra neuron också slår om i en kaskad tills denna process skapar utmatningar från hjärnan. Neuron simuleras med hjälp av datorer och idag används neurala nätverk till bland annat applikationer för att förutspå börsen såväl som för att flyga experimentella flygplan. Forskare har undersökt metoder med vilka dessa neurala nätverk kan lära och upptäckt att en metod analog med drömmandet hos människor tillåter nätverken att göra just detta.

En nyfödd människohjärna levereras i dagsläget formaterad med många millenium av genetisk programmering i de äldre delarna, exempelvis hjärnbalken. Hjärnan finner sig vid födseln i en komplex miljö utan adekvat programmering och saknar helt och hållet modeller över vad som försiggår. Det enda synfältet erbjuder består av kaotiska fotoner, atomer, och subatomiska partiklar som fysiken kallar verklighetens ”sanna” natur. Enligt 8-kretsmodellen av hjärnan opererar bebisars hjärna i detta tillstånd enbart med hjälp av den fysiska kretsen / biologiska överlevnadskretsen, främst inriktad på att hålla sig levande i okända miljöer.

I takt med att data ständigt inmatas, bearbetar de neurala nätverken och utmatar sedan. En del av dessa utmatningar, exempelvis förflyttningen av ben, kan ha goda resultat (e.g. att gå), andra ger mindre lyckade resultat (e.g att ramla). Då konstant dåliga resultat sker hindrar neural programmeringen i de flesta fall dessa från att upprepas och då goda resultat istället följer utmatningarna förändras programmeringen att förstärka dessa.

Programmeringen fungerar i många fall långt från optimalt. Låt säga att en bebis ramlar från en stol och slår sig själv. Händelsen kan få bebisen att installera en neurotisk rädsla för höjder i programmeringen och därmed håller den sig långt borta från stolar den egentligen inte har anledning att undvika. Eftersom denna typ av programmering opererar på en såpass låg nivå och skapas då den lilla människan ofta finner sig kämpades för överlevnad i en främmande miljö, har programmeringen visat sig problematisk att ändra senare i livet.

Bebisar växer och medan de kryper runt som bäst börjar den andra, emotionella / territoriella kretsen aktiveras, nu inser den alla andra entiteter runtomkring med vilka den måste interagera och inkorporerar således dessa att passa in i verklighetstunneln. Bebisens nuvarande programmering fokuserar primärt på flockhierarki, rå emotionalism och dominans / underkastelse.

Då bebisar/barn lär sig prata aktiveras den tredje, semantiska kretsen. Den tillåter kommunikation med, och verbal manipulering av de andra entiteterna i universum och erbjuder dessutom ett sätt för föräldrar och syskon att sprida de egna verklighetstunnlarna vidare. Språket tillåter också barn att skapa deras egna allt mer komplicerade och abstrakta verklighetsmodeller, vilket indirekt leder vidare till aktiviteter som filosofi och vetenskap.

Språket kan således utgöra både en tillgång och förbannelse. Det kan användas för kommunikation av verklighetstunnlar mellan varandra, men människor som primärt fokuserar på tredjekretstänk tenderar exempelvis hellre prata än agera. Ett ytterligare problem med användandet av språk kan leda till ändlös intern tankemonolog, och verklighetsanalys in absurdum. Ständig återuppspelning av tidigare misstag eller försök att förutspå framtiden leder sällan till annat än meningslöst tidsspill och onödig energiförlust. Sådan analys har sina användningsområden, men många människor gör istället tänkandet till ett elakt beroende när de antagligen både lyckas och mår bättre av att luta sig tillbaka och njuta av livet.

Barn fortsätter växa och närmar sig så småningom ungdomen, kommunikationen från omgivningen börjar programmera deras kommande roll och plats i kulturen. I en kristen kultur programmeras till exempel de flesta människor att tro på en kristen gud och bör helst inte syssla med sex och sånt utan att först konsultera en präst, ett program som ger kyrkan en hel del inflytande. Precis som modellen av den externa verkligheten och självet, kommer ytterligare modeller av idealsjälvet antas på de sätt som samhället önskar. Diskrepansen mellan modellen och idealet framstår som skuld. Detta kallas moralitet relaterar till den fjärde, sociala / sociosexuella kretsen.

Efter mycket hårt arbete har människan eventuellt lyckats skapa en modell av verkligheten som fungerar, många människor fruktar att behöva lämna eller modifiera modellen så mycket att de kommer slåss för att förhindra eventuell förändring och istället forcera den egna modellen på omgivningen i ett desperat försök att kontrollera verkligheten. Samma överhet och paranoia uppvisas av myndigheter, religioner och andra agenter som även de verkar för att sakta ned graden av förändring. Så fort en ny idé tar form förbjuds den illa kvickt eftersom folk potentiellt kan vakna från sina programmerade zombiestadier och behöva hantera saker själva.

Men vad gör alla de som vill mer av livet än att fylla sin funktion i oändliga hamsterhjul av födsel, giftermål och död? Eller de som genom erfarenhet upptäcker att fjärdekretsprogrammeringen inte stämmer? Första gången vi inser att våra mest grundläggande antaganden har brister, kommer det ofta som en chock som lämnar somliga förevigt förbluffade.

Då verklighetstunneln som byggts upp och runt vilken hela livet tidigare baserats på, visar sig felaktig måste en ny modell ersätta föregående. Det finns hittils åtminstone två kända vägar ut; installation av ytterligare utomstående programvara eller autonom omprogrammering av den egna hjärnan.

Traditionella metoder att finna alternativa verklighetstunnlar består bland annat av anslutning till etablerade religioner eller mystiska sällskap genom vilken ”återfödelse” in i andra färdigbakade verkligheter sker. En annan metod går ut på total fixering vid en annan individ och därefter tillåts denna diktera vad som ska göras, på detta vis adapteras modellen enkelt en ny substitutföräldern värvas.

Både ”sann kärlek” och ”sann religion” har förmåga att ta människor bortom den kanske något uttjatade reproduktionsloopen, över till den femte, somatiska / neurosomatiska kretsen, primärt inriktad på extatiska nivåer. Andra sätt att nå denna krets inkluderar användandet av droger såsom cannabis, MDMA, tantra, t’ai-chi, gestaltterapi, eller fysisk ansträngning bortom uttröttningströskeln (till exempel ihärdigt dansande hela natten och morgonen) för att öka produktionen av endorfiner i hjärnan. Eftersom de extatiska tillstånden verkar starkt vanebildande, kan människor som vet hur dessa utlöses hos andra lätt kontrollera dem.

Många människor anser säkert den nya verklighetstunneln fullt tillräcklig, men somliga nöjer sig aldrig. Snarare än att rakt av plagiera en annan verklighetstunnel önskar de mycket hellre att aktivt metaprogrammera och lära sig kontrollera och styra över de egna programmeringarna och modellerna. Flertalet metaprogrammeringsmetoder har upptäckts genom historien, de flesta av dessa kräver dessvärre år av meditation och introspektion. Sedan LSD och andra kraftfulla psykedelier upptäcktes har dessa erfarenheter dock gjorts tillgängliga för de som önskar en närmre titt.

Leary berättar om en arketypisk högdos-LSD-metaprogrammeringstripp i hans ”Psychedelic Experience” baserad på ”Tibetian Book of the Dead”. Leary beskriver hur peaken av LSD-upplevelsen helt slår ut hjärnans förmåga att skapa modeller av verkligheten, vilket lämnar användaren i närvaro av vad Buddister kallar det ”Klara Ljuset” eller vad andra förklarar som extern sensorinmatning utan filtrering, ett bländande vitt ljus som på något sätt måste tolkas (samma ljus som med största sannolikhet syns vid nära-döden-upplevelser och kraftfulla orgasmer). Såna upplevelser kan för de som krampaktigt håller fast vid uråldriga program och modeller kännas väldigt obehagliga.

När användare dalar från peaken kan de om de önskar leka med sina program och modeller av verkligheten. De kan experimentera med nya sätt att modellera den externa verkligheten och nya program att interagera med för att se hur detta ändrar perceptionen. Viktigast av allt så kan de välja vilka av dessa modeller och program de vill behålla när de faller tillbaka till såkallad konsensusverklighet.

Människor består till stor del av program och modeller, en storslagen metaprogrammeringsupplevelse kan kännas väldigt mycket som död och återfödelse. Som om en ny person äntrat samma kropp. Detta i sig självt kan skapa markanta problem då andra försöker relatera till personen med föråldrade, robotiskt programmerade tillvägagångssätt. De kanske till och med går så långt som att blockera och ignorera samtliga inmatningar som demonstrerar den nya personligheten, trots att personen i fråga faktiskt förändrats.

Det finns en rad andra metoder för metaprogrammering som inte utgör en lika stor risk för individen eftersom de koncentrerar på specifika områden av programmeringen och dessutom utvecklats och slipats på genom årtusenden. Några nämnvärda exempel inkluderar t’ai-chi som fokuserar på att avlägsna stress från muskler och även de mentala blockeringar som utlöst dem. Kampsport hjälper till att avlägsna de lägsta osäkerhetsprogrammen. Dessa metoder fungerar effektivt även för de som inte förstår ett dugg om hur de funkar och givetvis ännu bättre för medvetna metaprogrammerare.

LSD-metaprogrammeringsupplevelsen kan nås på traditionell väg genom ordentlig träning och meditation. Richard Alpert rapporterade att några indianhövdingar han mött sagt att stora doser LSD producerar effekter som liknar, men inte når samma styrka och intensitet som, meditation. Ytterligare möjligheter finns att hitta i studierna kring Magick, där studenter ombeds byta verklighetstunnlar tills det känns naturligt att göra så.

Dessa metoder ger studenter en mer stillsam och kontrollerad metod för metaprogrammeringskretsen snarare än den galna berg-och-dalbana LSD ofta erbjuder. En annan möjlighet, kanske den mest effektiva, består i kombinationen av ritual och psykedelia. Mer erfarna metaprogrammerare utformar ritualer som hålls innan, under och efter trippen för att på så sätt knuffa den i önskad riktning. Liknande ritualer har använts i årtusenden av shamaner runt om i världen.

Detta tillvägagångssätt garanterar säkerheten hos amatörneuronauter tills de samlat tillräcklig erfarenhet att navigera själva, men ändrar i vissa fall också metaprogrammerare till programmerare; ritualer programmerar användare och därför kan en dålig uppsättning ritualer potentiellt installera oönskad/skadlig programvara.

Syftet med processen ställer människan öga mot öga med hennes programmering och visar hur lite kontroll hon har över sitt eget liv. Mestadelen av handlingarna resulterar av program människor inte styr över och därför äger de i ingen mening heller en riktigt ”fri” vilja.

Denna ”fria vilja” består nämligen enbart av ett annat program som lagts på låg-nivåprogramvaran, ett ”meta-medvetande” som lagts på den traditionella medvetandeprogrammeringen. Människor kan användas som datorer, datorer som vet att dom fungerar likt datorer och således kapabla att omprogrammera funktioner och enkelt byta verklighetstunnlar. Med träning tillåts medvetna analyser av inmatningar och val för hur individen vill handla och reagera istället för strikt robotisk programmering.

Detta kan i sin essens beskrivas som vad diverse mystiska vägar kallar ”upplysning” – konsten att hantera omvärlden som den manifesterar sig hellre än att tvinga den till passform på nuvarande karta, ett liv bortom sociala spel och den metamedvetna viljan. Egot tappas (i den mening vi föreställer oss att verklighetstunneln faktiskt är verkligheten) och även om de sociala spelen fortfarande spelas så gör dem så av vilja – inte vana. Eftersom en allt djupare förståelse av spelets regler uppnås, tillåts spel på högre nivåer än indivder som ännu inte insett att social interaktion enbart handlar om olika typer av spel.

Kvantpsykologi, dataprogrammering och neurofysiologi möter mysticism och religion. Tjugohundratalet bjuder på många nya medvetandenivåer som tillåter människor som vill att i allt större skala ansvara och utveckla neurologisk programvara med allt mer utförliga metoder.

Slå er samman alla världens metaprogrammerare – Ni har inget att förlora förutom era buggar!

Vad är Intelligens?

INTELLIGENS - en konstant evolverande realm / kollektion av rekursiva processer bestående av:

• INMATNING – upptagande av information (meddelanden) i omgivningen,

• BEARBETNING – transformering och integrering av information (genom minne, fantasi, resonerande och tolkning av mening, relevans och värde) till kunskap, och

• UTMATNING – applicerad kunskap för modifikation av omgivning (teknologi) eller transformativa processer (tänkande).

INTELLIGENS verkar systematisk eftersom UTMATNINGEN av varje BEARBETNING blir INMATNINGEN i andra processer.

• Inlärning omvandlar information (INMATNING) till kunskap användbar till förkunnandet av framtida händelser (UTMATNING).

• Kunskap = information + transformation (fantasi, resonerande och idiosynkratisk konstruktion av mening, relevans och värde).

• Teknologi applicerar kunskap på omgivning.

• Innovation introducerar ny teknologi till en omgivning användbar av andra.

• Kreativitet applicerar fantasi för produktionen av något nytt.

• Resonerande kallas de systematiska processer där fakta jämförs (skillnader i information) för att nå slutledningar (motiv, beslut, övertygelser).

Med dessa definitioner är inlärning, kunskap, resonerande, fantasi, kreativitet, innovation, lek, evolution och teknologi subprocesser av INTELLIGENS.

Farmakologisk Frihetsfront

Förutom en och annan överdos per år tycks inte särskilt många människor faktiskt dö till följd av narkotikabrukande. En del går så långt som att hävda att till och med resonabla mängder heroin, kokain eller cannabis inte alls utgör en särskilt stor risk för de flesta människors hälsa. Sällan syns heroinbrukare över 50-årsåldern till, idén om att alla som någonsin använt heroin under en tid i sitt liv oundvikligen dör till följd av överdoser eller liknande verkar inte alls särskilt sannolikt. En del kanske vid ett tillfälle i livet når insikt eller rent av tröttnar och en vacker dag bestämmer sig för att sluta punda och satsa på botanik och curling istället. Detsamma gäller rimligtvis även andra sorters narkotikabrukare. Men hur kommer det sig att just dessa substanser och numera även personerna som nyttjar de blivit klassade som hälsovådliga och olagliga?

De illegala drogerna beskrivs ofta som farliga och destruktiva, och på människor många stämmer säkerligen detta i någon mening, dessutom sägs de även inneha en rad generellt ”beroendeframkallande” eller mer korrekt, vanebildande egenskaper. Med anledning av detta beslutades för en ganska lång tid sedan att samtliga av de då fastställda narkotiska preparaten till alla pris skall hållas borta från människor, sen dess har listan fyllts på mångdubbelt. Illegala droger skadar dock statistiskt sett inte fler människor än andra substanser och aktiviteter som i dag anses fullt lagliga.

Vid närmare inspektion av kriget mot droger uppenbarar sig snart att enorma summor under decennier spenderats på masskriminalisering och förtryck av människor. Ändå vågar, vill eller får de flesta än idag inte ifrågasätta kriminaliseringen av dessa substanser och övergreppen mot dess mottagare/användare som utförs med allt mer brutala metoder.

De som står ansvariga för den kränkande politik som förs och lagstiftning som för närvarande råder kan inte anses klara nog med sitt budskap. Vilket syfte fyller egentligen alla de lagar som bygger på förbudsivrarnas kanske allra våtaste dröm – det narkotikafria samhället? Hur tjänar det oss som människor?