I
Laster kallas de handlingar där en människa skadar sig själv eller sin egendom.
Brott kallas de handlingar där en människa skadar en annan människas person eller egendom.
Laster består av de felaktigheter en människa gör i dess sökande efter sin egen lycka. Till skillnad från brott, implicerar de ingen skada gentemot andra, och inte heller någon rubbning av deras person eller egendom.
Laster, brottets essens – alltså, designen att skada en annan människas person eller egendom – består av begär.
Lagens maxim handlar om att det inte kan finnas något brott utan brottsligt uppsåt; alltså, utan intentionen att invadera en annan människas person eller egendom. Men ingen praktiserar en last med något sådant brottsligt uppsåt. Människor praktiserar sina laster för den egna lyckan och endast för den egna lyckan, inte för att bringa skada mot någon annan.
Om denna distinktion mellan laster och brott inte tydligt kan uppfattas och erkännas av lagar, kan det heller inte existera saker som individuella rättigheter, frihet eller egendom, och korresponderande och jämställda rättigheterna för andra människors rätt till självbestämmande över person och egendom.
För en myndighet att anse en last brottsligt, och bestraffa det som sådant, kan inte annat än beskrivas som ett försök att falsifiera sakers faktiska natur. Det verkar lika absurt som att förklara sanningen falsk eller falskheten sann.
II
Varje frivillig handling i en människas liv anses antingen virtuös eller illvillig. Alltså, i samstämmighet eller i konflikt, med de naturliga lagar som råder över materia och sinne, av vilket dess fysiska, mentala och emotionella hälsa och välmående beror på. Med andra ord, varje agerande i en människas liv tenderar, i det hela, antingen till dess lycka, eller till dess olycka. Ingen enskild akt i dess hela existens kan anses likgiltigt.
Varje människas liv skiljer sig i fysisk, mental och emotionell uppsättning, och även i omständigheter av vilka den omringas av, från andra människors liv. Många handlingar som anses virtuösa, och lyckbringande, för en människa, anses illvilliga, och olycksbringande, för en annan människa.
Många handlingar, som anses virtuösa, och lyckbringande, för en människa, under en tid, och under en uppsättning omständigheter, anses illvilliga och olycksbringande, för samma människa, vid en annan tid, under andra omständigheter.
III
Att veta vilka handlingar som anses virtuösa, och vilka som verkar illvilliga – att veta vilka handlingar i sin helhet, tenderar till lycka, och vilka som leder till olycka – i varje människas fall, under alla omständigheter i vilka de än må placeras, kan inte annat än anses som en av de mest djupsinnliga och komplexa läror åt vilket det mänskliga sinnet någonsin kan rikta sin uppmärksamhet. En konstant lärdom till vilken varenda människa – det mest anspråkslösa såväl som de allra mest storartade – drivs av den egna existensens begär och behov. Det handlar också om läran i vilken alla enskilda människor, från vagga till grav, nödvändigtvis behöver forma egna slutsatser; eftersom ingen annan vet eller känner, eller aldrig någonsin kan veta eller känna, som en människa vet och känner till, sina egna begär och behov, hoppet och rädslan, impulserna, eller trycket från omständigheterna.
