Konceptionen av konst verkar många gånger framstå som en tragisk konception. Den vilar på principer som kan betraktas som mycket ålderdomliga, men även som framtidens principer. Framförallt uppvisar konsten motsatsen till en intresselös operation: den mattas inte, lugnar sig inte, sublimerar inte, gör inte saker intresselösa, skjuter inte upp begäret, instinkten eller viljan. Tvärtom kan konsten istället beskrivas som ett stimulus för viljan till makt, ett Viljestimulus. Ett förkastande av hela Det reaktiva konstbegreppet.
Vem ser på konsten på ett intresselöst sätt? Konst bedöms ur åskådarens synvinkel, och denne åskådare verkar allt mindre konstnärlig. Vissa har ännu inte förstått vad som betecknar konstnärens levnadssätt: Aktiviteten hos detta liv tjänar som stimulus för en affirmation som konstverket själv innehåller, viljan till makt hos konstnären som sådan.
Konsten kan även anses representera det falska i dess allra högsta potens, den förstorar upp världen som misstag, den rättfärdigar lögnen, den gör viljan att bedra till ett högre ideal. Det aktiva i livet kan inte förverkligas utom i förhållande till en djupare affirmation. Livets aktivitet kretsar kring förmåga till falskhet, att bedra, förställa, blända, manipulera, förföra och attrahera. För att kunna sättas i verket måste denna förmåga till falskhet också väljas ut, mångfaldigas, reproduceras, repeteras och därmed upphöjas till sin högsta potens.
Förmågan till falskhet måste föras fram till den punkt där den övergår i en vilja att bedra, den konstnärliga vilja som ensam kan konkurrera mot detta ideal. Konsten uppfinner lögnerna som kan upphöja det falska till denna högsta affirmativa potens. Konsten gör viljan att bedra till något som affirmeras genom förmågan till falskhet.
Skenet betecknar för konstnären inte längre en negation av det verkliga i denna värld, utan detta urval, denna rättelse, detta mångfaldigande, denna affirmation. Kanske får ordet sanning därmed en ny innebörd. Sanning innebär att förverkliga makten, att höja sig till maktens högsta potens.
Det sanna relateras aldrig till det som det förutsätter. Det verkar svårt att föreställa sig en sanning som inte först förverkligas av en mening eller ett värde, innan den övergår i sanning. Sanning kan med andra ord inte tolkas som annat än ett helt och hållet obestämt begrepp.
“Tänkandet tänker lika lite på egen hand som det finner sanningen på egen hand”.
Sanningen hos ett tänkande måste tolkas och värderas utifrån vilka krafter eller vilken makt som får det att tänka, och att tänka det ena men inte det andra. När det talas om sanningen kort och gott, om sanningen i sig, för sig eller till och med för oss, frågar somliga sig om vilka krafter som döljer sig i tanken på denna sanning, och vad som utgör dess mening och värde.
Sanningen föreställd som en universell abstraktion, tänkandet föreställt som ren vetenskap.
Sanning: En bekväm och gemytlig varelse, som åter och åter försäkrar alla bestående makter att den inte kommer att störa någon det minsta.
