Nietzsches genealogi visar att alla universalier och essenser måste förstås som producerade genom konflikter och strider. Genealogin leder oss inte till den platonska frågan om väsen, Vad är…? (det sanna, det goda, det sköna, det rättvisa etc), utan tillbaka till sofisternas fråga, som suddats ut under den platonska formuleringen men ändå förblir läsbar som en inre oro: Vem är…? Vilken är…?
Denna andra typ av fråga förvandlar mångfaldens enhet i väsensdefinitionen till en öppen pragmatisk mångfald av enskilda fall, perspektiv och kontingenta skillnader som hör till det sinnliga som sådant. Mot Platons dialektiska uppåtstigande mot formens-idéns enhet, som lever vidare i förvandlad form i Hegels återvinnande av skillnaden som ett moment i identitetens logik, ställer Deleuze i Nietzsches efterföljd en fri och ickebegreppslig skillnad, en ren diversitet som inte hårdnar till massiva motsatser eller följer negativitetens rörelse, utan ständigt omvandlar varje enhet till en spektral konstruktion, en mångfald som bara kan ges perspektivistiskt. I denna mening talar han om en icke-begreppslig skillnad som inte skiljer begrepp från sinnlighet, utan snarare en skillnad inom det sinnliga självt. Icke desto mindre utgör detta fortfarande ett begrepp om en icke-begreppslig skillnad, många stycken i Différence et répétition visar hur Deleuze kämpar med att övervinna en viss typ av begreppslighet genom att driva den till sin gräns.
Senare kommer han att tala om mångfalder som rhizomatiska, inte som predikat (en mångfald av x) utan som substanstiv, eller snarare substantiv som händelser. Att tänka bortom de klassiska idéerna om enhet innebär inte enbart att hävda något, utan också att göra det: le multiple, il faut le faire…
